Nu är det nästan precis fem år sen vi cyklade förbi vår Klockaregård för första gången. Eller vi hade väl passerat innan, men det var första gången vi verkligen såg den.
Vi hade flyttat till orten för att se om vi kunde trivas här, en bit utanför stan, och hade väl inte tänkt köpa hus riktigt så fort.
Men när vi såg det lilla övergivna huset vid byvägen tog nyfikenheten över.
Att det inte bodde någon i huset var ganska uppenbart.
Men vem ägde det? Och med vilka intentioner? Skulle det bli till salu?
Jag frågade runt lite och det verkade inte som om någon i byn heller riktigt visste.
Det visade sig senare, efter lite googlande och ett telefonsamtal, att huset köpts på spekulation.
Tanken var att rusta upp och hyra ut eller ev. sälja. Men tiden fanns inte riktigt.
Två dagar efter att jag pratat med en av ägarna ringde han upp. – Är ni intresserade av att köpa?
Oj! Ja, vi var ju i alla fall intresserade av att få se det.
Och efter några visningar och mycket resonerande köpte vi vår Klockaregård i augusti 2010.
När jag tittar tillbaka nu på i vilket skick huset var så är jag glad att vi var lite naiva.
Idag hade jag inte köpt det.
Ingen värme, livsfarlig el, inget fungerande vattensystem, utdömt avlopp och påbörjad rivning precis överallt…för att inte tala om hur trädgården såg ut.
Men vi ångrar oss inte! Det har varit slitit. Och det är mycket jobb kvar. Men vi trivs bra här i byn och i vårt lilla hus. Och när jag tittar tillbaka så ser jag hur mycket vi ändå har hunnit på de här åren vid sidan av att arbeta heltid, starta företag, bli föräldrar och allt annat som hör livet till.
Så här såg huset och tomten ut sommaren 2010:
Pingback: Men hej! | Min klockaregård